nicetits

I HAVE NOTHING TO SAY, AND IM SAYING IT

jag älskar denna!
- Tuva

Jag skrev en dikt (igen). vi hade uppläsning och då läste jag denna!

Varenda fjäder på din rygg

Fjädrarna blir till en titthållsvägg

Du säger att du har bristningar

Och du skuggar ögonbrynen med fjäderarmen arm armbåge armveck armhand hand handhand handfinger finger fingerfinger fingertopp topp topptopp

Möter

Det som är för bra

Jag kommer aldrig att somna

Jag kan känna

Nålen i höstacken

Hårstrået som faller mot golvet

Droppen i havet

Fingertoppens sekundnudning

Jag kan känna

Dig

Du får aldrig gå jag får aldrig sova

Och jag talar inte längre och jag drömmer inte och jag kan inte och jag tänker inte och jag fortsätter inte dessa dagar räknar tiden dygnsrytmen påminn mig inte jag har inte glömt

De talar om själen, om kärlek, om sex, om kosmiska relationer. De fjantar sig ganska mycket och dricker en massa tjeckisk öl (Staropramen) på en, om man hade fått röka antagligen väldigt inrökt av billiga cigaretter, bar. Det tog lång tid att ta sig hit. Bussar och tåg och frågor och gångavstånd. Hon trodde toalettdörren var en tavla först, så målad och plottrig var den. Spartanskt där inne dock, inget papper, inget lås.

På den, antagligen inrökta av billiga cigaretter, baren hånglar killar i bar överkropp med varandra på biljardbordet. Någon sjunger ”Knowing me, knowing you” med Abba väldigt falskt. En flicka har tuggummisockervaddsrosa hår och röda blodläppar som hon biter i. Alla har svarta kläder och känner varandra, kindpussas på franskt vis, tre gånger, två pussar på höger kind och en på vänster. De röker cigaretter på en fuktig innergård med ett smutsrosa enhörnings gosedjur upphängt på stenmuren, som en övervakare av dekadensen. Enhörningen tittar med stora ögon, den har sett en hel del utspela sig på den där innergården, viskar: ta det lugn nu kids! De talar återigen om själen och flickan försöker förstå, samla alla ord i sin hjärna. På
hemvägen får flickan en idé. Någon gång i sitt liv ska hon hångla i en röd engelsk telefonkiosk.

Sista natten sköljer hon ner med libanesisk mat och rödvin för att somna i rus och matkoma. Stålskeletten knakar och knarrar och de är oroliga. För att de inte ska vakna. För att lampan blinkar fast den är avstängd och fast tändknappen är nedtryckt. Tänk om den lampan sprängs när de sover. Alla tycker att det ska bli skönt att komma hem.

Hon är utmattad, men vill inte hem. Hon vill bo i ett rum, där tapeterna hänger lite och man har hittat möblerna på gatan och någon fåtölj kanske har loppor så den får man kasta ut. Och man går ut på sin egen halvtrappa och hälsar på gatlyktorna, soppåsarna på trottoaren, människorna med paraplyerna, molnen med regndroppar, husen med fuktfläckar och röda och blå tunnelbaneskyltar där det står ”Underground”. Det finns 270 stationer och hon har ägnat en dag åt varje. Här bor det 7,6 miljoner människor i innerstan och 14 miljoner med förorterna inräknat och hon har granskat alla 14 miljoner individer med nyfikenhet. Hon har tittat på floden och bänkarna och människorna och husen och bussarna.

Hon har tittat på gnistorna. Staden ser ut som ett tomtebloss på natten. Om man tittar uppifrån rymden är det gult, gult, gult av ljus i mitten med gnistor runt omkring, gnistor som vill spritta iväg men ändå hålla sig nära den brinnande veken. Ett tomtebloss som brinner som en fackla, som en eld. Ett tomtebloss som aldrig slocknar.

*

Hon vill ha allt, alltid, hela tiden. Hon har storhetsvansinne och hybris. Varför nöja sig när man kan få allt? Hon är lycklig här och fullkomligt levande och pulserande och sprittig i kroppen. Myror och sockerdricka bubblar upp genom fötterna och benen. Detta är det!

*

Människorna går med sina paraplyer uppfällda. Röda, svarta, rutiga. De bär dem som lansar framför sig i blåst och i regn. De mumlar ”sorry” när de råkar knuffa till en. Gatlyktorna lyser upp torgen och parkerna som snart stängs och toaletternas handfat har två kranar. Så fruktansvärt opraktiskt! Iskallt i ena kranen och kokhett i den andra. Skulle skriva typiskt engelsmän.

*

Kan inte andas här. Det luktar fattigdom och barnarbete och svett och utnyttjande. Folk är som djur, river i bytet (Ett par ankelboots i storlek 39, fejkmocka, kamelbruna) och trängseln är handgriplig. Men det är billigt och hon köper strumpbyxor av den trötta expediten med en liten klump i magen.

Springer ut på gatan för luft, luften från avgaserna, ner i lungorna! Bygg ett bo!
*

JAG VAR I LONDON OCH SKREV. HÄR KOMMER ETT UTDRAG:

Går nedför den blanka ståltrappan (nyss såg hon bara himlar och moln utanför fönstret), ett steg i taget med ögonen fulla av sömnsand. Luften känns annorlunda här. Hon blir plötsligt klarvaken.

Sirener från brandbilar, ambulanser och visslande poliser leker ringlekar med varandra, skuttar ut och in mellan ”bulleri bulleri bock” - fingrar och mellan paren i pepparkakskullen. Det är på liv och död. Folk lever och dör i ambulansbilen som kör förbi på gatan. Bilen som någon har ringt och skrikit till, för det är på liv och död det här. Men staden hör bara sirenerna, det ekande ljudet. Ljudet som slingrar sig och bildar en melodi, en rytm, en vibrerande ton. Tonen som sammanflätas med ljudet av frasande löv och engelskt smackande tungor.

De frasande löven bildar himlar med de rykande svarta skorstenarna som finns i stim på varje hus och på varje tak. Skostenröken är molnen, de är svarta och vita och gråa. De singlande löven är regnet och människorna i fallskärmarna som vill ner, ner till de miljoner ljusen. De gula gatlyktorna som tänds när staden ska förbereda sig för att sova men som ett trotsigt barn vägrar, lyser upp varje spetsigt staket, varje färgad hårman, varje turists uppfällda paraply.

Gula smutsiga stjärnor i varje gathörn, stjärnor som stadens invånare alltid tar för givna. Stadens toner förenas med stadens smak. Smaken av cigaretter, klorpuffar, våt asfalt, sopor, avgaser, flott och frityr samt puffar av en cigarr någonstans uppifrån.

Staden har tagit en dubbel espresso och morgoncigaretten, staden är klarvaken.

Bussen luktar cigaretter och nyligen öppnad tonfiskburk och hennes hud stramar. Kryper ner under klänningen men ser ut på de vita och bruna husen med träbjälkarna och krokiga skorstenar. På vita fönster med ljusgula spetsgardiner. Stenmurar, rosor, grönska. Fuktfläckar på fasaderna. Avrispat murbruk. Smuts och fimpar och soppåsar på gatan. Smutsiga kloaker, vägarbeten på trottoaren.

Söndriga tegelstenar. Tvåvåningshus med blå portar så att man hamnar direkt på gatan när man öppnar dörren. Mörka staket med spetsiga toppar som inte släpper in obehöriga.

vi ska inte fara mot fyren imorgon, och hon tänkte: detta kommer han att minnas hela sitt liv.hon gick upp och sa godnatt till dem och fann dem nedkrupna i sängen likt fåglar bland körsbär och hallon. han satte sig till bords med dem som en person i en dröm.han önskade att någon skulle ge honom tillfälle att hävda sig.faktsikt, tänkte hon ibland, att hon tyckte bäst om dumhuvuden. ack dessa lärda herrar vad de gick miste om mycket!och om man frågade skulle nio personer av tio säga att de inte önskade någonting annat än detta - kärleken.förstår man inte saker genom att tala om dem?han sov eller drömmde eller låg där och jagade ord.hon avskydde att måla på lek. och hon ville inte bara säga en sak utan allting på samma sätt som tingen förenklas ögonblicket innan man sommnar.minst hälften av våra föreställningar om människor är groteska.

HÄR SITTER JAG PÅ VÄRLDEN.

jag skrev en text inspirerad av den här bilden tagen av Bruce Davidson.


Vi sov med sanden i näsan, solen i ögonen och snäckskal mellan tårna. Vi åt cigaretter till frukost, vi drack havsvatten till lunch.

  Vi hade kall sand under nagelbanden och varm sand i huvudet. Med sjögräs lekte vi krig. Krabborna och fiskarna var våra husdjur. Våra läppar var torra av salt och vår hud härdad av solen. Vår musik var vågklirret och vår film stjärnfallen.

  Våra fötter var cement och våra kläder antikstatyer. Vi hade varken träd, gräs eller asfalt. Vi byggde kungariken åt sjöhästfamiljer. Krabborna var portvakter.

    Vi låg på botten och vilade, blinkade till varandra. Du var mussla och jag bläckfisk, du hade pärlorna jag åtrådde.
  
    Ibland ser jag bara sand när jag tittar. Den har tagit sig in i mina ögon och skymmer allting. Men aldrig dig. Vi var brända. Brända av sol, havssalt, friterade räkor och minnen. Av moln och svart himmel. Kalefoniskt solsken. Krabbor.

     Du rullade en cigarett och blåste röken i mitt ansikte. Det var vår parfym. Vi la oss bland sanddynerna och fångade månen i handflatan.

någonting bortomnära

i det som är hitomfjärran

någonting varken eller

i det som är antingen eller:

varken moln eller bild

varken bild eller bild

varken moln eller moln

varken varken eller eller

men någonting annat!

Det enda som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är det som i detta

är någonting annat!


(Absentia animi, 1945)

För många poeter i fönstren

poeterna som hänger knäveck i ledstången och aldrig låter mig avsluta mina meningar

för många skrapande bläckpennor

för många på mellanstadienivå

för många lyriker i bollhavet


Resterna efter ett matkrig

och de krossade ostronen och det rödvinsstelnade saltet på bordduken

och de utrivna sidorna

ur den där ofantlig dåliga diktsamlingen

Och de där

pseudonymerna

som recensenter

tycker

är

så

onödiga

dagens inspiration.


Varför röka när man kan supa?
Varför supa när man kan knarka?
Varför knarka när man kan dö?
Varför dö när man kan leva? 

Rosor är röda, violer är blå
Jag är singel så vad väntar du på?

·  *. VäNnEr+ . *
. Är SoM sTjÄrNoR+ . *
+ Du SeR * . +
.* . * dOm InTe AlLtID.* . *
. + . * MeN dU vEt +
AtT dOm AlLtId * .
+ * FiNnS dÄr FöR DeJj* . * .
* . + * . * .* . * .+

En cigarett,
är en pinne med glöd i ena änden
och en idiot i andra

Ilsa och Rick sitter i ett väntrum och väntar på en tredje person.

 Rick – Det är något jag vill...

 Ilsa – Säga?

 Rick – Ja?

 Ilsa - Ja.

 Rick – Nej.

 Ilsa – Nej?

 Rick – Jag sa alltid nej när jag var liten. Det var det första ord jag lärde mig. Jag sa inte mammma, inte pappa, inte lampa, inte godis.

 Ilsa – Du sa nej.

 Rick – Ja.

 (Liten tystnad)

 Ilsa – Jag köpte en jacka igår föresten. Jag behöver något för kylan.

 Rick – Ja, det är kallt nu. (Tystnad) Men jackan, ja hur såg den ut?

 Ilsa – Grön, lite färg. Varm.

 Rick – Att man föddes i Sverige ändå. Kallt land. Grått jäkla land. Västvärldens finaste exempel på allt. Exemplariskt land. Här har man det bra... Ibland börjar jag tänka på saker som gått fel i mitt liv, ändå. Och hur allting utgår från barndomen. Det funkade aldrig med Katarina till exempel. Jag gjorde så många fel. Jag vet hur klyschigt det låter men vi var inte bra för varandra. Vad tycker du?

 Ilsa – Vad jag tycker?

 Rick – Var vi dåliga för varandra?

 Ilsa – Människor är ofta dåliga för varandra.

 Rick – Men om man älskar nån... Det ska ju övervinna. Har inte du känt så någon gång? Med Martin?

 Ilsa – Med Martin. Honom har jag glömt. Men visst gick det fel.

 Rick – Jag tror... Jag tror att det är bra att vara vänner först. Att känna varandra. Innan.

 Ilsa – Jaa...

 Rick – Jag har tänkt på...Vi är ju vänner.

 Ilsa – Ja, det är vi ju.

 Rick – (Småskrattar) Jag tänkte en absurd tanke. Jätteabsurd. Men jag tror nästan att den är för absurd.

 Ilsa – (Avbryter) Rick, jag är realist vet du. Tidspessimist och realist och övertygad ateist. Jag är inte alls agnostiker även fast folk säger att det inte finns några riktiga ateister.

 Rick – Ja du har alltid utmärkt dig. Du är speciell.

 Ilsa – Missfoster speciell?

 Rick – Bra speciell. Ilsa, jag tycker om dig.

 Ilsa – Vänner tycker om varandra.

 Rick – Men jag är mer, jag är...

 Ilsa – (Avbryter) Jag är agnostiker. Kärleksagnostiker. Realist. Kärleksrealist. Tidspessimist. Kärlekspessimist.

 Rick – (Sårad) Måste vara jobbigt...

 Ilsa – Det har snarare räddat mig.