LUGN

Men jag tror ibland
när man är ledsen
hjälper det att någon som man älskar
vaggar en till sömns liksom underifrån
så att man blir varm och långsamt långsamt yllevåt
och får ett namn
som tvingar mörkren att öpnna
sina viskande dörrar.

(Hundstunden, Kristina Lugn, 1989)


NU SITTER JAG PÅ LANDET OCH SKRIVER OM NEUROTIK (HETER DET DET?) JAJA.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0