Montrarna

Denna text är skriven av Klara Kockum. Jag tycker den är helt brilliant.
Så söt och gullig men med ett närvarande obehag genom hela texten.
Jag har fått lov av Klara att publicera den här!

LÄS LÄS Å LÄS.

Det var jag och mina två Hamstrar som fortfarande var vid liv. Jag hade släppt taget om det mesta utom dem. De pep så sött från sina burar, sprang i sina hjul, kröp över mina händer och armar när jag ibland släppte ut dem.

Men nu hade jag bestämt mig.

Beslutsamt plockade jag upp dem ur spåndrivorna, en i varje hand, och bar dem till köket.

”Idag, flickor”, sa jag – för de var flickhamstrar – ”har det blivit er tur att få slippa det här.”

Jag lade dem i diskmaskinen, där jag redan hade tvättat min ångest så många gånger. Smällde igen luckan, tryckte på start, lät dem drunkna där inne i surrandet, malandet, sköljandet.

De skulle snart vara döda. Men det skulle inte finnas något blod; de skulle bara ligga slappa i varsin bestickkorg; dofta äppelblom av diskmedlet som skummat runt deras kroppar. Egentligen var det väl ganska vackert?

Jag hade kunnat vara mer brutal. Jag hade kunnat flå dem i hett vatten. Eller stycka dem med motorsåg, som på skräckfilm.

Fast, tja, jag ägde i och för sig ingen motorsåg. Och jag var en person som tänkte på diskretionen.

Medan diskmaskinen gick satte jag mig i soffan med en god bok och en kopp kaffe. Jag hade frid nog att läsa. Sörpla. En kaka på det hade verkligen inte suttit fel.

Laptopen var påslagen framför mig på soffbordet. Jag slet mig från boken en stund och googlade ”barmhärtighet”. 75 300 träffar, mest dravel av religiös art. Jag hade vetat det hela tiden. Att det var ett ord som inte egentligen betydde något. Nöjd och med en känsla av självförverkligande i kroppen stängde jag locket på datorn.

Hamstrarna, mina flickor, var färdiga någon timme senare. När jag öppnade maskinen steg ånga upp mot mitt ansikte. Vitt, vitt, vitt. Sedan såg jag deras små kroppar ligga där. Lealösa, men utan sår eller skråmor.

”Hallå, tjejer”, sa jag, alldeles mjukt, och tog dem i en handduk.

Torkade dem omsorgsfullt.

Sedan lade jag dem i varsin tättslutande plexiglaslåda och ställde dem på platsen i bokhyllan som jag hade förberett. Bredvid Kackerlackorna.

Fjäril. Groda. Hamster. Kackerlacka.

Det fanns inget på I eller J än. Det skulle bli nästa utmaning.

Men inte förrän imorgon, inte förrän tidigast imorgon. Jag hade fått min injektion av tillfredsställelse för dagen. Nu skulle jag bara sjunka ner i soffan och fortsätta med min bok. Då och då titta upp mot min samling i hyllan och le.

I, I, I… Kanske en Igelkott. Det gick nog att hitta utomhus, man behövde inte gå omvägen om någon dyr djuraffär. Perfekt.

Men imorgon var imorgon.

Nu var nu.

Mina flickor blickade ner från sina montrar.


vi är fågelland fortsättning



(denna text skrev Lisen inspirerad/som ett komplement till birdland och det är kraftfullt!) 

[Det här är livet under en himmel med miljoner stjärnor och ett kallt universum/ Min pappa lagar mat i ett kök som droppar av gult ljus/ Man märker inte hur kallt det är för vi bor inuti hus med tak och isolerade väggar, vi lever med människor runt omkring som en värmande overall/ Jag står med överkroppen ut genom takfönstret. Luften är kall och himlen mörk. I mitt rum spelar Patti Smith Birdland och jag har kommit tillbaka till rummet efter 15 månaders frånvaro. Jag har tvingats tillbaka efter 15 månaders liv. Rummet är mörkt, inuti lyser bara en glödlampa. Allt som jag var och allt som jag hade är nu väldigt långt borta. Allt som var mitt liv dör i drömmen och viskar som skuggor om dagarna. Allt som var där borta, är kvar där borta. Allt som var där borta har upphört./ När människor och hus har förlorat sin skyddande stoppning, när de bara är gjorda av papp, då måste man anpassa sig/ Anpassa sig så att man inte bryts eller fryser till döds. Då kan man inte längre vara mänsklig./ Det lyser ett rött ljus i riktning mot staden/ His father died and left him a little farm in New England/ All the black funeral cars left the scene/ And the boy was standing there all alone/ Looking at the shiny red tractor/ Och där utanför takfönstret, i det mörka kalla/ Stod pojken ensam på fältet, och hans pappa var borta/ Pojken fanns där ute lång borta i det mörka, han stod där framför mig/ Han skrek: Neeej, Pappa, lämna inte mig här ensam. Ta mig med, lyft mig upp, snälla, lämna mig inte här. Släpp in mig i ditt skepp där vi inte är mänskliga/ Min pappa står där nere i köket som droppar av gult ljus/ Och jag skriker: Är jag alldeles ensam i den här världen/ Resten är bara papp som sprakar elektricitet/ Ta mig upp, upp, mig också/ Pojken skrek: Ta mig upp till ditt skepp, där vi inte är mänskliga, inte behöver vara människor/ Och jag tackar pojken, lämnar pojken, i mörkret bredvid traktorn, i skriket efter den förlorade människan, och går själv upp, upp, upp dit vi inte behöver vara mänskliga, inte är mänskliga.]

vi är fågelland


Nu börjar vi med gästbloggare här på nicetits!
Först ut är Lisen Båverud med en fri tolkad översättning av Patti Smits låt "Birdland".
Väldigt väldigt bra och stark text!


Hans pappa dog och lämnade honom en liten gård i New England/ Alla svarta långa begravningsbilar lämnade platsen/ Och pojken stod där ensam/ Tittandes på den skinande röda traktorn/ Han och hans pappa brukade sitta inuti/ Och köra runt de blå fälten och olja natten/ Men det var som om någon brett smör på alla stjärnornas blanka kanter/ För när han tittade upp så började de glida/ Han la huvudet i vecket av sin arm/ Och han började driva, driva mot buken av ett skepp/ Lät skeppet glida öppet och han tog sig in i det/ Och han såg sin pappa bakom kontrollpanelen strömmande ljuskäglor/ Han såg sin pappa bakom kontrollpanelen/


Men han var väldigt annorlunda i natt/ För han var inte mänsklig, han var inte människa.


Och den lilla pojken ansikte lyste upp med en så naken födelse/ Att solen brände runtom hans ögonlock och hans ögon var som två solar/ Vita ögonkanter, vita ädelstenar och han ser allting lite för kristallklart/ Och han tittade omkring sig och det var inget svart skepp synligt/ Inga svarta begravningsbilar, ingenting förutom honom korpen/ Och han föll till sina knän och tittade upp och skrek ut/ Neej, Pappa, lämna mig inte här ensam/ Ta mig upp, pappa, till buken av ditt skepp/ Låt skeppet glida upp och låt mig ta mig in i det/ Där du inte är mänsklig, du inte är mänsklig. 


Men ingen hörde pojkens alarmerande skrik/ Ingen där förutom fåglarna runt gården i New England/ Och de samlades i alla riktningar, som rosblad föll de spridda/ Och de var som grässtrån som samlades till ett huvud av en shaman bukett/ Borrade i hans näsa och alla de andra flög iväg/ Och han såg trafikljusen göra tecken åt honom med Blakes händer/ Gripandes efter hans kinder, gröpande ur hans nacke/ Alla hans kroppsdelar, allting var vridet och han sa:/ Jag kommer inte ge upp, inte ge upp, låt mig inte ge upp/ Jag ger inte upp, kom hit, låt mig lyftas upp fort/ Ta mig upp snabbt, ta mig upp, upp till buken av ett skepp/ Och låt skeppet glida öppet och jag kan gå inuti där jag inte är mänsklig.


Jag är heliumflouroserande korp och den här filmen är min/ Så han skrek ut när han drog isär himlen/ Tryckte ut allting som ett latexhölje av tecknade serier, är jag alldeles ensam i den här generation?/ Vi kommer drömma om animation natt och dag/ Och kommer inte släppas upp, kommer inte släppas upp och jag ser dem komma in/ Jag kunde inte höra dem förut, men jag hör dem nu/ Det är ett radarstetoskop helt i silver och platinumljus/ Rör sig in som svarta skepp, de rör sig in, klungor av dem/ Och han sträckte upp sina händer och han sa: Det är jag, det är jag/ Jag ger dig mina ögon, ta mig upp, åh nu snälla/ Jag är heliumflouroserande korp väntandes på dig/ Släpp mig inte här, sonen, tecknet, korset/ Som formen av en misshandlade kvinna, den sanna formen av misshandlade kvinnor/ Modern står i dörren, släpper iväg sina söner/ Inte längre presidenter, istället profeter.

 

De drömmer alla att de ska uthärda profeten/ Han kommer springa genom fälten drömmandes i animation/ Allt samlat kommer klyva hans skalle/ Det kommer komma ut som skinande svart bukett/ Som en knytnäve kommer den skjuta upp dem/ Som ljus, som Mohammed boxaren/ Ta dem upp upp upp upp/ Åh låt oss gå upp, upp, ta mig upp, jag upp nu/ Jag tar mig upp, jag tar mig upp/ Ta mig upp, jag tar mig upp, jag tar mig upp dit/ Upp dit, upp dit, upp dit, upp dit, upp, upp, upp, upp/ Upp, upp till buken av ett skepp/ Låt skeppet glida öppet och vi ska ta oss in i det/ Där vi inte är mänskliga, inte är människor.

 

Sedan fanns det sand, det fanns plattor/ Solen hade smält sanden och den koagulerade/ Som en flod av glas/ När den stelnade tittade han på ytan/ Han såg sitt ansikte/ Men där det varit två ögon fanns bara två vita stenar, två vita stenar/ Där det varit ögon var det bara två vita stenar/ Och han tittade upp och strålar skjöt i kaskader/ Och han såg korpen komma in/ Och han kravlade på rygg och han höjdes upp/ Upp upp upp upp/

Sha da do wopp, da shaman do way, sha da do wop, da shaman do way

Vi är fågelland.


RSS 2.0