diktnytt
till strobljusens epilepsi
dansar en generation
som tror att allt är så möjligt att det blir omöjligt
galenskapen finns bara på papper
i allen ginsbergs howl
det finns inget kvar att göra
svarta läppar och blå ögonbryn
youtubefilmer sedda en miljon gånger
att känna alla men inte hälsa på någon
jag är inte sån
jag är inte sån
plus 1, tack
de drog till berlin ett år och berättade sedan via twitter hur de hittat sig själva
I berghains källare och bland dr. pongs pingisbord
skrev en metanovell
som fort slängdes när någon satte eld på den på kul
detta dokumenterades
och lades in i datorn
för att glömmas
tills tristessen gjorde att datorn slängdes ut från balkongen
detta dokumenterades
och glömdes
med
poppers i näsan
stjärnor i ögonen
tequila i munnen
detta dokumenterades
och kablades ut några timmar senare
två dagar gick och cyberspace
glömde
alla låg avsvimmade på golvet i en fläckig källare med blip blop och rosa strobljus
detta dokumenterades
men alla foton förstördes
alla romaner brändes
alla bloggar stängdes ner
generationen låg avsvimmad på golvet
generationen
glömdes bort
det var fint. tror att det är en känsla som många har; att den enda poesin i vår generation är twitter. och desperationen, för vad ska man göra när Howl redan är skriven?
