nicetits

Det var jag och mina två Hamstrar som fortfarande var vid liv. Jag hade släppt taget om det mesta utom dem. De pep så sött från sina burar, sprang i sina hjul, kröp över mina händer och armar när jag ibland släppte ut dem.

Men nu hade jag bestämt mig.

Beslutsamt plockade jag upp dem ur spåndrivorna, en i varje hand, och bar dem till köket.

”Idag, flickor”, sa jag – för de var flickhamstrar – ”har det blivit er tur att få slippa det här.”

Jag lade dem i diskmaskinen, där jag redan hade tvättat min ångest så många gånger. Smällde igen luckan, tryckte på start, lät dem drunkna där inne i surrandet, malandet, sköljandet.

De skulle snart vara döda. Men det skulle inte finnas något blod; de skulle bara ligga slappa i varsin bestickkorg; dofta äppelblom av diskmedlet som skummat runt deras kroppar. Egentligen var det väl ganska vackert?

Jag hade kunnat vara mer brutal. Jag hade kunnat flå dem i hett vatten. Eller stycka dem med motorsåg, som på skräckfilm.

Fast, tja, jag ägde i och för sig ingen motorsåg. Och jag var en person som tänkte på diskretionen.

Medan diskmaskinen gick satte jag mig i soffan med en god bok och en kopp kaffe. Jag hade frid nog att läsa. Sörpla. En kaka på det hade verkligen inte suttit fel.

Laptopen var påslagen framför mig på soffbordet. Jag slet mig från boken en stund och googlade ”barmhärtighet”. 75 300 träffar, mest dravel av religiös art. Jag hade vetat det hela tiden. Att det var ett ord som inte egentligen betydde något. Nöjd och med en känsla av självförverkligande i kroppen stängde jag locket på datorn.

Hamstrarna, mina flickor, var färdiga någon timme senare. När jag öppnade maskinen steg ånga upp mot mitt ansikte. Vitt, vitt, vitt. Sedan såg jag deras små kroppar ligga där. Lealösa, men utan sår eller skråmor.

”Hallå, tjejer”, sa jag, alldeles mjukt, och tog dem i en handduk.

Torkade dem omsorgsfullt.

Sedan lade jag dem i varsin tättslutande plexiglaslåda och ställde dem på platsen i bokhyllan som jag hade förberett. Bredvid Kackerlackorna.

Fjäril. Groda. Hamster. Kackerlacka.

Det fanns inget på I eller J än. Det skulle bli nästa utmaning.

Men inte förrän imorgon, inte förrän tidigast imorgon. Jag hade fått min injektion av tillfredsställelse för dagen. Nu skulle jag bara sjunka ner i soffan och fortsätta med min bok. Då och då titta upp mot min samling i hyllan och le.

I, I, I… Kanske en Igelkott. Det gick nog att hitta utomhus, man behövde inte gå omvägen om någon dyr djuraffär. Perfekt.

Men imorgon var imorgon.

Nu var nu.

Mina flickor blickade ner från sina montrar.