nicetits

För några veckor sedan blev jag (likt resten av världen) fascinerad av vår allas charlie sheen.
Så jag skrev en dikt om det hela.



Domaren frågade:

Varför behöver en man av din ställning köpa sex av en prostituerad?

Och Charlie Sheen svarade:

Jag betalar dem inte för sex, jag betalar dem för att gå.

Var sjätte man i Sverige har haft sex med en prostituerad.

Det är en sak man gör en gång i livet, något man måste testa innan man dör.

Precis som att ta droger, hoppa från femman i badhuset eller åka till Australien.

jag var uttråkad, det var det som hände

Jag hörde om en kille som var respekterad. Han var verkligen inte en sån. En sån som åker till Thailand och köper en Hora. En sån som objektifierar kvinnor. Han var musikrecensent på en tidning. Och om han gled in på Riche så kunde han få ligga med vem som helst där, det var inte ett problem. Han var en snäll kille, politiskt aktiv och politiskt korrekt. Ändå var han en av de där männen. De där männen som man läser om tidningar men aldrig har träffat.

folk känner inte mig, de var inte där, de vet inte vad som hände

Han var i Thailand och bestämde sig. Han skulle köpa en Hora. Han skulle knulla en bra Hora. Det är någonting som man gör en gång i livet.

du antingen älskar eller hatar, lever du i mitten är du ingenting

Han och Horan (hon hade inget namn) träffades på en bar. De sjöng karaoke och drack drinkar, hade trevligt, småpratade. Sedan när det var dags att gå hem bestämde han sig. De gick hem till henne. Han och Horan hade sex.

de ligger med sina fula fruar framför sina fula barn och tittar upp på sina loserliv och sedan tittar de på mig

Och han hade bara behövt betala halva priset efteråt. För han var ju så snäll tyckte Horan. För han var inte som de andra. Det här var en ändå en schysst svensk kille. Som hade frågat hur det hade vart för henne och lagt sig arm över hennes midja sedan.

jag är så trött på att låtsas som att mitt liv är dåligt och inte perfekt när det verkligen är det, varje sekund

Han var en sådan man. Han var snäll.

jag tror inte folk är redo för det jag står för, det jag är

Dagen efter gick han och Horan på bio. Dagen efter det gick de till stranden. Två dagar senare åkte killen hem till Sverige. På Arlanda möttes han av sin flickvän.

Det var jag och mina två Hamstrar som fortfarande var vid liv. Jag hade släppt taget om det mesta utom dem. De pep så sött från sina burar, sprang i sina hjul, kröp över mina händer och armar när jag ibland släppte ut dem.

Men nu hade jag bestämt mig.

Beslutsamt plockade jag upp dem ur spåndrivorna, en i varje hand, och bar dem till köket.

”Idag, flickor”, sa jag – för de var flickhamstrar – ”har det blivit er tur att få slippa det här.”

Jag lade dem i diskmaskinen, där jag redan hade tvättat min ångest så många gånger. Smällde igen luckan, tryckte på start, lät dem drunkna där inne i surrandet, malandet, sköljandet.

De skulle snart vara döda. Men det skulle inte finnas något blod; de skulle bara ligga slappa i varsin bestickkorg; dofta äppelblom av diskmedlet som skummat runt deras kroppar. Egentligen var det väl ganska vackert?

Jag hade kunnat vara mer brutal. Jag hade kunnat flå dem i hett vatten. Eller stycka dem med motorsåg, som på skräckfilm.

Fast, tja, jag ägde i och för sig ingen motorsåg. Och jag var en person som tänkte på diskretionen.

Medan diskmaskinen gick satte jag mig i soffan med en god bok och en kopp kaffe. Jag hade frid nog att läsa. Sörpla. En kaka på det hade verkligen inte suttit fel.

Laptopen var påslagen framför mig på soffbordet. Jag slet mig från boken en stund och googlade ”barmhärtighet”. 75 300 träffar, mest dravel av religiös art. Jag hade vetat det hela tiden. Att det var ett ord som inte egentligen betydde något. Nöjd och med en känsla av självförverkligande i kroppen stängde jag locket på datorn.

Hamstrarna, mina flickor, var färdiga någon timme senare. När jag öppnade maskinen steg ånga upp mot mitt ansikte. Vitt, vitt, vitt. Sedan såg jag deras små kroppar ligga där. Lealösa, men utan sår eller skråmor.

”Hallå, tjejer”, sa jag, alldeles mjukt, och tog dem i en handduk.

Torkade dem omsorgsfullt.

Sedan lade jag dem i varsin tättslutande plexiglaslåda och ställde dem på platsen i bokhyllan som jag hade förberett. Bredvid Kackerlackorna.

Fjäril. Groda. Hamster. Kackerlacka.

Det fanns inget på I eller J än. Det skulle bli nästa utmaning.

Men inte förrän imorgon, inte förrän tidigast imorgon. Jag hade fått min injektion av tillfredsställelse för dagen. Nu skulle jag bara sjunka ner i soffan och fortsätta med min bok. Då och då titta upp mot min samling i hyllan och le.

I, I, I… Kanske en Igelkott. Det gick nog att hitta utomhus, man behövde inte gå omvägen om någon dyr djuraffär. Perfekt.

Men imorgon var imorgon.

Nu var nu.

Mina flickor blickade ner från sina montrar.

fylld med sand

hur man

har det i sig

förhåller sig

fascinerar sig

hur man tar

skillnader

du lyckas

locka till dig

viktiga

människor

sorgvacker

skildrar död

blir bara kropp

vacker fin och trovärdig

närmast människan

sedemera död ensamhet

otroligt vacker

glass och blommor

och dålig sand

törnekrona*

Jag är sorgsen på den djupa sidan av revet jag vill gråta men jag är ett havsdjur jag vet inte ens om jag kan. Jag bara sitter under skrivbordet med pekfingret i tandköttet och en cigarett. Jag kommer aldrig mer gå ut för jag har gjort honom illa. För jag förtjänar att sitta på ett platt kallt golv med en överfull askkopp och iskallt vatten som svider i mina tänder varje gång jag dricker. Det enda jag har är en hög av böcker dom jag ska läsa för att bli klok och inte göra en massa fel och göra illa folk som jag älskar. Mina hårtussar ligger avskurna vid mina fötter och naglarna har jag rivit av. Jag sitter på en spikmatta så att jag aldrig ska kunna sova och drömma och glömma det. Jag har stängt av mobiler och bommat igen fönster. Jag river sidorna ur böckerna jag äter upp dom jag vill att pappret ska läka mina benbrott jag har slutat ta min medicin för jag förtjäna att dö. Jag sitter med en törnekrona på huvudet med blåmärken runt handlederna efter repet. Repet jag fäste dig med du sa ju att du ville och jag ville också. Men nu vill jag bara dö med iskallt vatten och ilande tänder. Vad jag är för något? Jag är en törnekrona på den djupa sidan av revet och jag lever inte i symbios.
                                                                     Inte med någon.

* Törnekrona (Acanthaster planci) är en sjöstjärna som lever vid korallrev. Törnekronan är vanligen nattaktiv och ensamlevande. Den är beryktad för att ha omfattande aptit och en ensam törnekrona kan äta flera kvadratmeter av koraller per år. Sedan omkring 1970-talet har törnekronans populationer ett flertal gånger ökat kraftigt i storlek och därmed orsakat skada på korallrev, bland annat på Stora Barriärrevet men också på andra korallrev inom dess utbredningsområde.

DENNA DIKT SKREVS INSPIRARERAD AV DENNA LÅT:  The Brian Jonestown Massacre – Anemone

(johan hedberg - var dig själv) BANALT BRA

Det kommer upp rosor när du ler

jag ser allt i superlativ men snart vänder det

jag kan höra klagosången som växer i mitt huvud

en sorglig bagatell för värre tider gör mig glad

jag kommer packa mina påsar

flytta till en annan del av stan

du kommer sno mina skivor

men vad spelar det för roll

nuförtiden är ju allt så himla digitalt

utom våra själar baby

har du själ?


Jag kommer tralla runt halva vårt land

börja plugga på nån sunkig högskola och starta värdelöst band

börja dejta igen

hänga på konstiga konstfester

dricka sprit hela tiden och längta efter någonting nytt

någonting som kan få att komma tillbaka till där vi var

men baby vi är fortfarande kvar

har du själ?

-tuva

krossar porslin mot väggarna ibland

slänger in tallrik efter tallrik som en jävla frisbee

det är så skönt

sedan täcker jag med tavlor och hyllor

jag har många tavlor

tavlor på djur och människor

familjeporträttet över den före detta köksservisen

fågelunge i boet (målat av mig) över mormors bröllopstallrik

jag har neuroser

fobier, ångesstörningar och tvångsproblematik heter det visst

alla har väl haft en dålig barndom

det är inget unikt med det

det är vad min psykolog säger

jag tar livet av mig ibland

men det blir alltid problem med det

precis när jag ska öppna fönstret för att bedöma fallhöjden klämmer jag mig

det gör fruktansvärt ont och jag stänger fönstret

eller att karva i handleden med en för slö rakhyvel

typiskt nybörjarfel

sitter framför MTV hela dan istället

med en filt runt min bräckliga rygg

jag har tydligen problem med folk

jag fattar dem inte

folk som tycker de är fula på bilder då de inte ler

även om kortet är hantverksmässigt perfekt

folk som säger att de gillar godis

men inte äter det

folk som säger att de gillar en

och sedan blir rädda när man säger tillbaka

detta är tydligen ett exempel på den så kallade tvångsproblematiken:

jag borstar håret varje gång jag går på toaletten

jag går på toaletten många gånger

och borstar igenom håret

rot till topp och drar bort lösa hårstrån ur håret

kammar topparna, borstar igenom

plockar bort nedfallna strån från mina axlar

kammar igenom med fingrarna igen

inte ett strå kan undkomma mig

det är som en jakt

om jag hade varit engelsk överklass hade jag jagat rävar istället

nu är jag inte det

jag går fram och tillbaka i min lägenhet

jag tänker inte så mycket

det är för tråkigt

jag vill gärna dra upp rullgardinerna

det kommer aldrig för sig

det är nog det som kallas neuroser

 
(Är igång med en massa projekt (SKRIVER) och läser Oscar Wildes "Dorian Greys porträtt" och öronlappar varenda sida på grund av alla citat jag vill komma ihåg. Och så läser jag Lars Norens dikter också, fina.)